Vägen till Cape Farewell

Efter den varma och vackra dagen i Kaiteriteri (punkt H på kartan i slutet av inlägget) körde vi vidare norrut mot Golden Bay. Man behöver inte fundera så mycket på vägvalet, för det finns bara en väg, över bergen längs Takaka Hill Road. Solen hann gå ner, men vi hann ända ta några fina bilder av vyerna.

Vi anlände till den lilla staden Takaka, kanske kunde jämföras med Kaustby fast färre finnar! Vi övernattade där, skötte lite ärenden följande dag före vi fortsatte norrut. 

Vårt nästa stopp var Te Waikoropupu Springs (ganska bra käkgymnastik att upprepa namnet fem gånger om!) :) T.W.S. var ett vattendrag, eller så kokkolaborna också förstår; en vattendrag. Vi lärde oss från info-tavlorna att det de facto lär vara ett av de klaraste vattendragen i världen, samt att det var en blandning av salt- och sötvatten. I teorin lär man skall kunna se 80 meter genom destillerat vatten, vid T.W.S. hade man uppmätt ca 60 meter i sebarhet. Om ordet 'sebarhet' inte existerar ännu så tar Thomas patent på det. Det måste ju heta så eftersom man i mobilvärlden pratar om 'hörbarhet', visst?!

Vi fortsatte vidare mot byn Collingwood. Thomas döpte förståss om byn till Killingwood... Vi lyckades varken utföra några stordåd eller ställa till med något saloonbråk där, det blev bara en övernattning.

Följande dag (12 november) blev en fullspäckad aktivitets dag. Det var klart hela dagen, och det gäller ju att smida när järnet är varmt. Vi rattade vidare till den nordligaste delen av södra ön, Farewell Spit och Cape Farewell (punkt J på kartan längst nere). Om ni funderar varifrån namnet "Farewell Spit" kommer, så förklarar kartan i slutet av inlägget en hel del... Det är en ˜25 km lång sandbädd som sträcker sig rakt ut i havet. Vi gjorde en "loopvandring" på 6 km ut längs stranden. Som ni säkert kan gissa så blåste det så in i norden så att sanden knastrade mellan tänderna. Det var vackrast i början av vandringen, längs stigen till Fossil Point. Strandpromenaden var inte så gemytlig den dagen...

Stigen till 'Fossil point'

Fossil point, sälar lär skall bruka vila i området men vi såg tyvärr inga

Vet någon av läsarna vad detta är? Bruna "klimppar", stora som en tändsticksask och satt fastklistrade på stenarna. Dela med dig om du vet!

Efter promenaden fixade vi lite lunch åt oss, samt åt en bit fantastisk morotskaka som vi köpt med oss från caféet vid Farewell Spit. Vi hade trevligt sällskap med oss på lunch rasten... :)

Då var det dags för andra etappen. En bit från Farewell Spit finns Pillarpoint Lighthouse som vi först inspekterade. Egentligen var fyren ingen sevärdhet, men vyn från fyren var fantastisk! Ni kan också se sandstormen ute på Farewell Spit.

Utsikt från Pillar Point

Från Pillarpoint gick vi vidare längs något som eventuellt kallas för höglandskust, vi är inte riktigt säkra.., :)  Det var branta gröna kullar som sluttare rakt ner i havet. Som sällskap hade vi förståss, trumvirvel... massor av får!

Så småningom kom vi fram till Cape Farewell. Det var mäktiga klippor och några sälar som vilade långt nere på stenarna.

Cape Farewell

Vi klättrade vidare upp och ner längs de branta kullarna, tillsammans med fåren och anlände till Whararikiki Beach. Det var en lång vit strand med stora sanddyner, påminde lite om en öken. Vi låter bilderna bilderna tala för sig själv och konstaterar att det var en utmärkt 8 km vandring!

Haauummmmm....

Wharariki Beach

Wharariki Beach

Nästa natt tillbringade vi vid Patarau beach (punkt K på kartan). För att komma dit körde vi lite över 30 km längs en grusväg förbi Whanganui inlet som är en jättestor havsvik. Vi parkerade ute vid havet, sämre utsikt kunde man tänkas ha! 

Patarau Beach

Vi har nu harvat igenom norra delen av södra ön. Resrutten i bilden nedanför är för de tre senaste blogginläggen.

Resrutt 03-14 November, lite över 400 km blev det

Bilder från de senaste dagarna finns här: http://goo.gl/fJnVmG
Det var något fel med den tidigare länken, men nu borde det fungera!


F & T