Hur man slipper nettast: Öl, slagsmål och en kall dusch...

Då va det igen dags för nästa drag, sa schackspelaren. Den 17e november körde vi från Lake Rotoiti till västkusten och staden Westport (kolla kartan i slutet om ni vill ha en geografisk överblick). Det regnade hela dagen så det var ypperligt att förflytta sig lite. Westport var en ganska grå stad och erbjöd inget speciellt för turister, ja, förutom ett ölbryggeri som blev stadens "must do-attraktion".

På vägen till Westport, bilden dedikeras till pappa Bengt :)

Följande dag hade också en grå början men lyckligtvis klarnade det upp till eftermiddagen. Frida hade några diabetesärenden att uträtta. Lite information för diabetiker och andra intresserade: För att få ut insulin här på Nya Zeeland behöver diabetikern ha ett recept utskrivet av en lokal läkare. Så, Frida gick till närmaste hälsostation. Läkarbesöket + receptet kostade runt 100 $NZ (runt 60 €), 5 insulinpennor + 6 ampuller kostade runt 400 $NZ (250€) Kela ersätter väl en del retroaktivt. I Finland hade jag (Frida) kommit undan med 3 €, elämä on... :)

Under tiden som Frida anstallttade med diabetesärenden passade Thomas på att utforska staden ölbryggeri, West Coast Brewery. Bryggmästaren berättade bl.a. om bryggningsprocessen och ingredienserna. Mycket intressant, tyckte Thomas. Under touren fick besökarna smaka på några olika ölsorter.
Vi hann också ta en sväng ut till havet där vi såg massor med "drift wood". Man lär kunna ansöka om tillåtelse för att göra upp en egen brasa på stranden.

På eftermiddagen sökte vi oss ca 10 km utanför Westport till ett ställe kallat Cape Foulwind. Saken är den att en fyr med närliggande sälkoloni är områdets "turistfälla". Vi besökte aldrig turistfällan utan tog oss i stället till Gibson Beach som var lite av en bortgömd strand, bara en km därifrån. Hit kan man komma bara vid ebb (lågvatten). På stranden möttes vi av häftiga äggformade stenar utspridda lite här och där samt ett litet vattenfall. För att komma vidare fick vi gå genom en tunnel och hoppa på skärgårdsstenar, sådana som finns i Saltkråkan.

Till sist kom vi fram till en liten sandstrand med en "naturlig dusch". Det var vatten som rann ner från den höga klippan. Thomas tog en snabb dusch innan vi återvände tillbaka till parkeringen. Detta var en mycket trevlig och mångsidig strandpromenad!

Gibson Beach

Här ute på landsbyggden finns också en liten charmig restaurang. Innan sovdags gick vi dit och tog oss en bit kvällsmat och spelade lite biljard. Ägaren Derek satte sig ner brevid oss och det tog inte länge innan vi kände oss som hemma. Han bad oss komma tillbaka nästa morgon på en kopp kaffe trots att restaurangen var stängd, vilket vi förståss kunde gå med på. :) Derek och de andra människorna runt omkring var mycket hjälpsamma och gav oss goda råd! Derek lät oss också övernatta gratis på hans gård. Vi stormtrivdes på denna vackra och lugna plats med dessa människor!

Derek & Thomas vid Star Tavern

Vi träffade också på dessa varelser, fåglar som kallas Waka. Dessa fåglar är inte blyga och lär kunna hoppa in i bilen för att stjäla vad de råkar få tag i. Vi delade med oss av en liten skinkbit när vi höll på att packa in grejerna i bilen, vilket ledde till en kamp om födan.

Ibland lyckas dethär med naturfotografering, eller så hade vi bara jäkla tur! :)

Före vi lämnade Westport hann vi också göra en dagsutflykt till Charming Creek ca 35 km norrut. Charming Creek är en historisk vandringsled längs ett gammalt järnvägsspår vid en flodbädd. Spåret hade fungerat som transportled mellan en kolgruva och havet. Dessutom fraktades timmer ut från skogarna med ett ånglok, tills verksameten upphörde på 1950-talet p.g.a. olönsamhetsskäl. Under promenaden gick vi bl.a. förbi olika fornlämningar, genom tunnlar, förbi ett vattenfall och över en hängbro.