Fit 4 fight - Let's go hiking!

Spännande tider vi lever i! Vi har varit och vandrat till Nya Zeelands mest besökta nationalpark, nämligen Abel Tasman. Vandringen pågick i två hela dagar och vädret var på vår sida. National parken har fått sitt namn efter den holländska världsutforskaren Abel Janszoon Tasman, som lär ha varit den första europén att ta i land på Nya Zeeland. Året var 1642.

 

Kvällen innan (7 november) hade vi parkerat vår stridsvagn i byn Marahau där vandringsleden börjar. Kl. 6.45 var det väckning och vi började packa våra väskor och förbereda oss för äventyret. 

Etapp 1 bestod av en havspaddling. Innan vi sjösatte våra kayaker gick vår guide igenom paddlingen grunder, vilket verkade vara kärnfysik..väldigt komplicerat (tyckte Frida). I praktiken var det förstås mycket enklare. Guide visade oss de vackra stränderna längs kusten. Vi tog i land på Apple Tree Bay och där blev vi bjudna på kaffe och kladdkaka. Det var varmt och skönt och trots att parken är välbesökt fick vi ha stranden för oss själva. Det kändes som om vi var på en öde ö för ett ögonblick. Vi tog en kort promenad längs stranden före vi fortsatte vidare upp längs kusten. 

Vi paddlade bl.a. genom smala gångar och in i en grotta. Vi nådde etappens slutdestination, Watering Cove, efter ca 6 km och 3 timmar. Vi hade lite otur eftersom vårt pizzabröd hade blivit dränkt i saltvatten under vår färd ute på havet. Men med en lunch mindre började vi vår vandring längs Abel Tasman leden. Vid Anchorage hoppade Frida på en båttaxi som tog henne samt den fullproppade vandrigsväskan till Bark Bay. 

Vy över Anchorage Bay

Thomas fortsatte vandringen efter en lätt lunchrast.

Vandringsleden tog mig (Thomas) upp längs kusten och jag fick beskåda naturen i national parken. Det mest intressanta under dagen var en säl som lekte inne i en av havsvikarna! Jag gjorde också några små avstickare från leden, bl.a. till Cleopatra's pool.

En glad säl

Cleopatra's pool

 Det tråkiga med Abel Tasman leden är att den till en stor del går en bra bit från havet och att det buskiga landskapet döljer havsutsikten. Trots att vegetationen var relativt vacker så var det nog stränderna som är ledens guldkorn. 

Medan Thomas njöt av vandringen satt jag (Frida) nere vid Bark Bay-stranden och solade. Efter några timmar var jag nöjd och belåten och redo för lite vandring. 

Bark Bay stranden

Thomas anlände och vi gick de sista 5-6 km tillsammans till vårt övernattningsställe, Onetahuti. Här monterade vi upp vårt magnifika tält, åt sparsamt och njöt av dagens sista timmar. Thomas påpekar att han tog ett kvällsdopp! Efter 3 timmar på havet och 6 timmars vandring var det dags för skönhetssömn.

T anländer till Bark Bay

Framme! :)

Nästa morgon steg vi upp tillsammans med solen. Tältsäsongen var härmed invigd! Vi åt morgonmål på stranden, vilket var ganska häftigt!

Morgonmål på stranden

Idag hade vi en tid att passa närmare bestämt ebb. Vi hade två "tidal crossings" dvs partier vi måste gå över när vattenståndet är lågt. Det är lågt vattenstånd ungefär var 12:e timme och vattennivån är ungefär 3 meter högre när det är flod (högvatten). Dessa partier gav en extra krydda åt leden samt en utmaning åt oss vandrare. Vi kom fram i god tid men det tog ändå ca 45 minuter att korssa havsviken som var full av snäckskal.

 

Awaroa Inlet som vi korsade vid lågvatten

Vi vandrade vidare i lugn takt och pausade vid några stränder. Trots att vädret var ok, blev det inget solsken som prognosen utlovat. Vi har fått lära oss att man bara kan lita på den nya zeeländska väderprognosen ungefär en dag framåt, därefter kan det bli vad som helst. :) Detta beror förståss på att Nya Zeeland är mitt ute i havet och vädret kan ändras snabbt och oberäkneligt ute vid kusten.

 

Efter fem timmars vandring kom vi fram till vår ändpunkt Totaranui. Här lade vi oss ner i gräset och vilade oss i ett par timmar innan vi tog en båttaxi tillbaka till Marahau och vår sovvagn. Under dessa dagar blev saldot ca 6 km paddling och 33 km vandring, inte så illa! Vi fick också användning av vår första hjälpväska p.g.a. blåsor på fötterna, tack Ida Dahl! :)

Abel Tasman var en trevlig upplevelse men om man bortser från stränderna var det en helt vanlig "bushwalk". Våra bilder visar förstås höjdpunkterna, men det fanns också etapper som inte bjöd på någonting sevärt. Kanske var våra förväntningar lite för höga p.g.a all reklam och publicitet Abel Tasman fått under de senaste åren. Eller är det så att vi bara blir "kranttoari" med tiden? :) Abel Tasman får vitsordet 7,5/10.

Samma kväll (9 november) körde vi till Kaiteriteri, en liten by vid havet, ca 10 km från Marahau. Vi blev positivt överraskade på morgonen när vi vaknade. Det soliga och varma vädret, som hade haft semester dagen innan, var tillbaka! Vi tillbringade en stor del av dagen vid stranden, gick upp till en fin utsiktspunt samt åkte lite "Flying fox" dvs linbana. Det var den varmaste dagen hittills under vår tid på Nya Zeeland.

Kaiteriteri, eller som vi brukar säga Pönteriteri...

Barnen är friska när de leker! :)

Bilder från de senaste dagarna finns här:
Abel Tasman - http://goo.gl/qSI4Lg
Kaiteriteri - http://goo.gl/KtJBhb

F&T