lördag 28 december 2013

Pingvinkör och dinosaurieägg - vår färd på östkusten

Veckan före julafton tog vi oss en tur upp till Dunedin, södra öns andra största stad. Dunedin är en fin och mångsidig stad alldeles ute vid havet. Här hittas bl.a. Nya Zeelands chokladfabrik, dit åkte vi förstås genast! Vi fick en guidad rundtur i fabriken plus lite choko-smakprov, dagen var därmed räddad! 

 

Eftersom vädret var okey fortsatte vi ut till Otago Peninsula, en stor och vacker halvö som sträcker sig ut från Dunedin rakt mot havet. Det var en fin bilresa, vägen slingrade sig strax ute vid vattnet och vi fick beskåda fina havsvikar. 


Vi sökte oss till bergen och efter en lång uppförsbacke med härliga vyer kom vi fram till Sandymount. Där gjorde vi en vandring som tog oss upp till några olika utsiktsplatser. 

Lovers Leap lookout

Följande dag åkte vi ut till Taiaroa Head för att försöka få syn på några Albatrosser. Det finns möjlighet att ta en guidad tur till Albatrosskolonin, men vi anser att 30 euro/pers är onödigt mycket för att se stora måsar. Vi nöjde oss med att få se dem på ca 200 meters avstånd ute vid havet. Trots avståndet kunde man se att Albatrossarna verkligen var stora fåglar, de kan bli upp till 3 meter mellan vingspetsarna! Vid informationscentret fick vi veta att de kan förflytta sig upp till 1800 km/dag och tydligen kan de sluka i sig vad som helst, typ tändare eller varför inte flaskkorkar...


En Albatross långt ute på havet

Vi övernattade i Portobello, en mysig by mitt på halvön. Innan sovdags hann Thomas spela lite biljard vid byns bar/restaurang.


Följande morgon var vi uppe med tuppen eftersom solen visade sig! Vi puttrade vidare via Highcliff road tillbaka mot Dunedin. Vägen slingrade sig uppe på bergsryggen med fantastiska utsikter över Otago Peninsula området.



Det var vackert men extremt blåsigt vid Soldiers monument

Färden fortsatte norrut i riktning Oamaru. Resvägen tog oss över berg och dalar och längs kusten, mycket vackert!



Vi stannade vid Shag Point. Alla turister borde ta en tur till Shag Point för lite... sälar, pingviner och... dinosaurieägg!



Vi hittade de massiva äggen ute på stranden. Tyvärr hade de flesta äggen redan kläckts och "dinosauriebabysarna" sprungit sin väg. Vi hade dock turen att få syn på en, det var troligtvis en Tyrannosaurus Rex!



Vi beskådade de mystiska äggen en bra stund före vi tog oss tillbaka och tillredde lunch. Senare samma kväll anlände vi till den lilla staden Oamaru. Vi hade inte läst någonting om Oamaru och blev därför positivt överraskade. Staden var byggd i 1800-tals ståtlig viktoriansk stil. Thomas ansåg att det var den mest intressanta småstaden vi besökt hittills på Nya Zeeland.




Det första vi gjorde var att besöka Scotts Brewery för att prosmaka lite lokalbryggt öl. Vi ger poängen 7/10.
Vi övernattade på en nyöppnad campingplats ute vid hamnen. Vi var de enda gästerna bortsett från ett tiotal små blåa pingviner som checkade in efter kl. 22.00. Deras bo var under köksbyggnaden. Den natten förgylldes vi av Pingvin-körsång. Arrangemanget och nyanserna kunde finslipas aningen. Dynamiken var stundvis aningen för dramatisk, forte fortissimo! Men... gott försök! Hälsningar åt alla körsångare! :)

Världens minsta pingviner - Little Blue Penguins



Nästa morgon tog Thomas en joggingrunda. Sedan utforskade vi staden Oamaru, vi åt glass och drack whisky... Det fanns i tiden ett whisky destilleri i Dunedin. Efter att verksamheten hade körts ner hade "New Zealand Whisky Company" köpt upp de resterande tunnorna som nu säljs tills lagret är slut.

Smakat en nya zeeländsk whisky (1992 cask strength), check!
På kvällen tog vi oss tillbaka söderut till All Day Bay, en gratis campingplats ute vid havet. Här gjorde vi upp en brasa och grillade lite marshmallows (i brist på riktig finsk korv). Det var en sällsynt varm och vindstilla kväll.





Efter en lång sovmorgon, 22 december, tog vi oss till Moeraki Bolders. Moeraki Bolders är runda stenklot som ligger på stranden. Kloten var fantastiskt släta och runda, vissa liknade fotbollar och andra jordklot. Vi funderade starkt på om de var maskingjorda och utradade på stranden för att locka turister.




Väl tillbaka i Dunedin besökte vi stadens biograf för att se på The Hobbit 2. Vi hade förväntat oss mer av filmen men det positiva var att vi kände igen det Nya Zeelänska landskapet i filmen - vilket var pretty aawsome. Före det hann vi också besöka världens brantaste gata!

Det ser kanske inte så brant ut på bild, men det är det verkligen!

Följande morgon (23 december) julhandlade vi och besökte Emerson's bryggeri för att köpa lite julöl. Mera om julfirandet i nästa episod av 'Hur man slipper nettast'!



Här finns mera bilder från dessa dagar:
Dunedin & Otago Peninsula: http://goo.gl/clppik
Rutten Dunedin - Oamaru: http://goo.gl/z4W6HK

Gott nytt år! Ö. Thomas & Frida
 

tisdag 24 december 2013

Merry Christmas!

Greetings from Kaka Point, New Zealand!
Hope you´ re having a merry X-mas!

Best wishes,
Frida & Thomas, Sarah & David

lördag 21 december 2013

Från Southland till The Catlins

Hej på er tomtenissar! Ni verkar vara i full gång med att förbereda julens ankomst. Fint så!

Efter Milford Sound fortsatte vår färd ner längs sydkusten. Vi besökte några platser längs vägen, bl.a. Cosy Nook och Monkey Island där vi övernattade. Monkey Island är en gratis camping dit bl.a lokalingar kommer för att fira jul. 

Monkey Island

Cosy Nook
Long Drop Lodge - Short stay only

Den 13 december körde vi till Bluff som ligger ca 30 km söder om staden Invercargill. Bluff är nästan södra öns sydligast punkt. Vi körde ut till den populära fyren varifrån vi gjorde en 8 km vandring. Vandringsleden tog oss först upp till en topp med fina vyer och slingrade sig sedan ner tillbaka mot havet och slutligen tillbaka längs klippkanterna. En riktigt trevligt sätt att spendera ett par timmar på!



Timingen kunde inte ha varit bättre när vi körde in tillbaka mot Invercargill för att checka in Oreti Beach. Vi ner på stranden strax före solnedgång.






Invercargill är en relativt stor stad i nya zeeländska mått. Där finns bl.a. en STOR och mycket fin park, överraskningsvis heter den Queens Park. Här dukade vi fram för morgonmål och tog oss en promenad genom parkens rosengård och vackra promenadstigar. 
I parken utövades också en av dom många konstiga "brittsporterna" man inte riktigt förstår sig på, Crickett. En spelare kastar en boll mot en annan spelare som försöker träffa bollen, medan resten av laget står runt och ser på. Ei ymmärrä... Dessutom fanns det också en golfbana in i parken!


På eftermiddagen gick Frida runt i stan medan Thomas sattes i dagvård vid en biljardklubb. På kvällen belönade vi oss själva med en taco middag och varsin drink vid stadens Irish Pub.



Den 15 december körde vi kustvägen från Invercargill mot The Catlins. Vi välkomnades av några får...

Det blåser mycket och hårt på sydkusten, så här ser träden ut på vissa ställen.

Vi besökte Waipapa som var ett vackert område vid havet. Där såg vi en gammal ståtlig fyr och ett sjölejon som vilade sig på stranden! Honorna väger 90-160 kg och de fullvuxna hanarna blir 2,4-3,5m långa och väger 320-450 kg! (tack Wikipedia)




Vi körde vidare och anlände till Curio Bay som var en vacker udde ute vid havet. Curio Bay blev höjdpunkten i The Catlins området. En av Fridas önskningar gick i uppfyllelse, vi fick se pingviner! Dessa 'Yellow eyed penguins' lär vara de mest sällsynta pingvinerna i världen. Efter kl. 17 ställde vi oss mitt på stranden för att vänta på att pingvinerna skulle komma upp från havet. När tålamodet just höll på att ta slut och det började regna fick vi syn på en liten vit sak ute vid havet. Vi stod stilla och sakta men säkert kom den lilla rackaren rakt emot oss och passerade oss på två meters avstånd! COOLT! Frida vill nu ha ett lamm och en pingvin till julklapp...
 
Kolla videoklippet! :)

Curio bay bjöd också på en annan sällsynthet nämligen en "fossil skog". På stranden fanns fornlämningar av en skog som hade förstenats för ca. 180 miljoner år sedan och bevarats under alla dessa år. Man kunde ännu se stammar och stubbar på marken.




Vi övernattade i Papatowai och här åt vi morgonmål, he sku kuna vara verr!

När vi såg ut över havet kunde vi konstatera att det inte fanns land i sikte. Härifrån är det bara 4500 km ner till sydpolen!

Här träffade vi också ett par trevliga lokalingar som bjöd oss på musslor.


Vi tillbringade resten av dagen med att söka efter ett trevligt ställe att fira jul på. Mera om detta senare när dagen är kommen! Vi kan ju inte avslöja allt i förväg!

Vi tog en kvällslänk och övernattade på en trevlig liten privat camping, Hillview Campsite. Värden var en mycket trevlig "minibonde" som erbjöd campare förmånlig övernattning och bl.a. gratis internet.

En ungefärlig resrutt för tiden 29.11.2013-16.12.2013 dvs fyra senaste blogginläggen Wanaka, Queenstown, Milford Sound och Sydkusten. Google räknade ihop detta till att bli 1200 km, men i verkligheten har vi nog säkert cruisat på omkring 1400 km!


Bildsamlingen från sydkusten finns här:

The Catlins: http://goo.gl/UCM8oI

Frida & Thomas
 

onsdag 18 december 2013

The mystical beauty of Milford Sound

Den 8:de december lämnade vi Queenstown för att ta oss till Milford Sound. Milford Sound var troligtvis det första vi läste om när vi började planera vår resa till NZ, så platsen har från första början varit med oss i tankarna. Det skulle också ha varit intressant att vandra längs den berömda Milford track leden. Vandringen räcker 4 dagar men endast 40 personer får bege sig iväg dagligen. Vandringsleden är så populär att man tvingas boka t.o.m. ett år på förhand och i värsta fall kan det regna fyra dagar i streck när man väl har vandringsskorna på sig.
Milford Sound är beläget i Fiordland. Fiordland är i sin tur Nya Zeelands största nationalpark och består till största delen av berg, glaciärdalar och fjordar.

Vi anlände på kvällen till Te Anau vilket var en liten charmig by ute vid Lake Te Anau. Det var också den sista byn före en 120 km lång väg till Milford Sound.

Lake Te Anau

Det fanns mycket att utforska längs vägen plus att vi bjöds på slående vyer! Och knott, i kvadrat.

Eglinton Valley

Den första miniexkursionen tog oss till en "walk wire" där vi fick gå på lina över en å. Det var en kul liten grej!






Vi fortsatte till Homer tunnel och Homer headwall falls. Till er stora besvikelse måste vi tyvärr avslöja att detta inte har någonting med 'The Simpsons' att göra. Homer tunnel är en imponerande, lite över en km lång, sluttande tunnel genom berget. Utanför tunneln fanns maffiga vattenfall och där kunde man faktiskt gå på snö!


Homer Headwall falls

I'm dreaming of a white Christmas...?

Kea-papegoja vid Homer Tunnel

En liten bit från Homer Tunnel fanns Gertrude Valley track som vi förstås tog oss an. Det var en ca 3 km vandring till ett vackert bergslandskap. Det kändes lite som om vi var på botten av en kastrull, eftersom vi omringades av branta bergsväggar.





Efter promenaden slog vi oss ner vid en campingplats och tog det lugnt. Vi startade tidigt nästa morgon och körde raka vägen till Milford Sound och vår inbokade morgonkryssning. Före vi lämnade Te Anau ett par dagar tidigare kollade vi väderleksrapporten och vädret såg lovande ut, bara sol åtminstone på förmiddagen då vår Milford Sound cruise-kryssning skulle gå av stapeln. Surpise, surprise så såg det ut så här i stället:  

Bergen hade försvunnit
Tyvärr är vädret extremt ostabilt i Fiordland (det regnar ca 200 dagar om året) och enligt besättningen så var det faktiskt relativt bra Milford-väder den dagen. Under vår båtutfärd bjöds vi på en fantastisk frukost! Det var ju förstås båtturens höjdpunkt! :) Och visst fick vi också se lite av de magnifika vyerna Milford Sound har att erbjuda. Vi såg gigantiska vattenfall, U-formade fjorddalar som formats under gångna istider, branta klippväggar, sälar och mörkt vatten.





En intressant detalj var alla de träd och växter som lyckas överleva på de branta klippväggarna. Ingen mylla, 100% sten.


Träden samarbetar genom att knyta ihop sina rötter i mossen som växer på stenarna. Eftersom det regnar mellan 6-9 meter årligen i Milford så får träden också "sitt dagliga bröd" av vatten. Kaptenen berättade att det är vanligt med trädras. Det räcker med att ett större träd tappar greppet och faller för att få igång en snöbollseffekt.

Efter båtturen, mätta och belåtna, tog vi oss till The Chasm som var en häftig fors mellan bergsklipporna.



Vi avslutade vårt Milford Sound äventyr med en vandring längs Key Summit track. Leden tog oss upp på en bergstopp med vy ut över bergslandskapet och dalarna. Vi fick också se en skymt av Mt. Christina - 2474m.

Mt. Christina

Vy uppe på toppen @ 900 m.ö.h.



Sammanfattningsvis så var vårt Milford-äventyr riktigt lyckat trots det aningen gråa vädret. Det var egentligen de små utflykterna och allt det vi såg längs vägen som var höjdpunkterna. Tänk er alla dessa vyer på en solig dag, oh mama!



Bildsamlingen från Milford Sound finns här: http://goo.gl/JTeSRI

Frida & Thomas