Vägen till Cape Farewell

Efter den varma och vackra dagen i Kaiteriteri (punkt H på kartan i slutet av inlägget) körde vi vidare norrut mot Golden Bay. Man behöver inte fundera så mycket på vägvalet, för det finns bara en väg, över bergen längs Takaka Hill Road. Solen hann gå ner, men vi hann ända ta några fina bilder av vyerna.

Vi anlände till den lilla staden Takaka, kanske kunde jämföras med Kaustby fast färre finnar! Vi övernattade där, skötte lite ärenden följande dag före vi fortsatte norrut. 

Vårt nästa stopp var Te Waikoropupu Springs (ganska bra käkgymnastik att upprepa namnet fem gånger om!) :) T.W.S. var ett vattendrag, eller så kokkolaborna också förstår; en vattendrag. Vi lärde oss från info-tavlorna att det de facto lär vara ett av de klaraste vattendragen i världen, samt att det var en blandning av salt- och sötvatten. I teorin lär man skall kunna se 80 meter genom destillerat vatten, vid T.W.S. hade man uppmätt ca 60 meter i sebarhet. Om ordet 'sebarhet' inte existerar ännu så tar Thomas patent på det. Det måste ju heta så eftersom man i mobilvärlden pratar om 'hörbarhet', visst?!

Vi fortsatte vidare mot byn Collingwood. Thomas döpte förståss om byn till Killingwood... Vi lyckades varken utföra några stordåd eller ställa till med något saloonbråk där, det blev bara en övernattning.

Följande dag (12 november) blev en fullspäckad aktivitets dag. Det var klart hela dagen, och det gäller ju att smida när järnet är varmt. Vi rattade vidare till den nordligaste delen av södra ön, Farewell Spit och Cape Farewell (punkt J på kartan längst nere). Om ni funderar varifrån namnet "Farewell Spit" kommer, så förklarar kartan i slutet av inlägget en hel del... Det är en ˜25 km lång sandbädd som sträcker sig rakt ut i havet. Vi gjorde en "loopvandring" på 6 km ut längs stranden. Som ni säkert kan gissa så blåste det så in i norden så att sanden knastrade mellan tänderna. Det var vackrast i början av vandringen, längs stigen till Fossil Point. Strandpromenaden var inte så gemytlig den dagen...

Stigen till 'Fossil point'

Fossil point, sälar lär skall bruka vila i området men vi såg tyvärr inga

Vet någon av läsarna vad detta är? Bruna "klimppar", stora som en tändsticksask och satt fastklistrade på stenarna. Dela med dig om du vet!

Efter promenaden fixade vi lite lunch åt oss, samt åt en bit fantastisk morotskaka som vi köpt med oss från caféet vid Farewell Spit. Vi hade trevligt sällskap med oss på lunch rasten... :)

Då var det dags för andra etappen. En bit från Farewell Spit finns Pillarpoint Lighthouse som vi först inspekterade. Egentligen var fyren ingen sevärdhet, men vyn från fyren var fantastisk! Ni kan också se sandstormen ute på Farewell Spit.

Utsikt från Pillar Point

Från Pillarpoint gick vi vidare längs något som eventuellt kallas för höglandskust, vi är inte riktigt säkra.., :)  Det var branta gröna kullar som sluttare rakt ner i havet. Som sällskap hade vi förståss, trumvirvel... massor av får!

Så småningom kom vi fram till Cape Farewell. Det var mäktiga klippor och några sälar som vilade långt nere på stenarna.

Cape Farewell

Vi klättrade vidare upp och ner längs de branta kullarna, tillsammans med fåren och anlände till Whararikiki Beach. Det var en lång vit strand med stora sanddyner, påminde lite om en öken. Vi låter bilderna bilderna tala för sig själv och konstaterar att det var en utmärkt 8 km vandring!

Haauummmmm....

Wharariki Beach

Wharariki Beach

Nästa natt tillbringade vi vid Patarau beach (punkt K på kartan). För att komma dit körde vi lite över 30 km längs en grusväg förbi Whanganui inlet som är en jättestor havsvik. Vi parkerade ute vid havet, sämre utsikt kunde man tänkas ha! 

Patarau Beach

Vi har nu harvat igenom norra delen av södra ön. Resrutten i bilden nedanför är för de tre senaste blogginläggen.

Resrutt 03-14 November, lite över 400 km blev det

Bilder från de senaste dagarna finns här: http://goo.gl/fJnVmG
Det var något fel med den tidigare länken, men nu borde det fungera!


F & T

Fit 4 fight - Let's go hiking!

Spännande tider vi lever i! Vi har varit och vandrat till Nya Zeelands mest besökta nationalpark, nämligen Abel Tasman. Vandringen pågick i två hela dagar och vädret var på vår sida. National parken har fått sitt namn efter den holländska världsutforskaren Abel Janszoon Tasman, som lär ha varit den första europén att ta i land på Nya Zeeland. Året var 1642.

 

Kvällen innan (7 november) hade vi parkerat vår stridsvagn i byn Marahau där vandringsleden börjar. Kl. 6.45 var det väckning och vi började packa våra väskor och förbereda oss för äventyret. 

Etapp 1 bestod av en havspaddling. Innan vi sjösatte våra kayaker gick vår guide igenom paddlingen grunder, vilket verkade vara kärnfysik..väldigt komplicerat (tyckte Frida). I praktiken var det förstås mycket enklare. Guide visade oss de vackra stränderna längs kusten. Vi tog i land på Apple Tree Bay och där blev vi bjudna på kaffe och kladdkaka. Det var varmt och skönt och trots att parken är välbesökt fick vi ha stranden för oss själva. Det kändes som om vi var på en öde ö för ett ögonblick. Vi tog en kort promenad längs stranden före vi fortsatte vidare upp längs kusten. 

Vi paddlade bl.a. genom smala gångar och in i en grotta. Vi nådde etappens slutdestination, Watering Cove, efter ca 6 km och 3 timmar. Vi hade lite otur eftersom vårt pizzabröd hade blivit dränkt i saltvatten under vår färd ute på havet. Men med en lunch mindre började vi vår vandring längs Abel Tasman leden. Vid Anchorage hoppade Frida på en båttaxi som tog henne samt den fullproppade vandrigsväskan till Bark Bay. 

Vy över Anchorage Bay

Thomas fortsatte vandringen efter en lätt lunchrast.

Vandringsleden tog mig (Thomas) upp längs kusten och jag fick beskåda naturen i national parken. Det mest intressanta under dagen var en säl som lekte inne i en av havsvikarna! Jag gjorde också några små avstickare från leden, bl.a. till Cleopatra's pool.

En glad säl

Cleopatra's pool

 Det tråkiga med Abel Tasman leden är att den till en stor del går en bra bit från havet och att det buskiga landskapet döljer havsutsikten. Trots att vegetationen var relativt vacker så var det nog stränderna som är ledens guldkorn. 

Medan Thomas njöt av vandringen satt jag (Frida) nere vid Bark Bay-stranden och solade. Efter några timmar var jag nöjd och belåten och redo för lite vandring. 

Bark Bay stranden

Thomas anlände och vi gick de sista 5-6 km tillsammans till vårt övernattningsställe, Onetahuti. Här monterade vi upp vårt magnifika tält, åt sparsamt och njöt av dagens sista timmar. Thomas påpekar att han tog ett kvällsdopp! Efter 3 timmar på havet och 6 timmars vandring var det dags för skönhetssömn.

T anländer till Bark Bay

Framme! :)

Nästa morgon steg vi upp tillsammans med solen. Tältsäsongen var härmed invigd! Vi åt morgonmål på stranden, vilket var ganska häftigt!

Morgonmål på stranden

Idag hade vi en tid att passa närmare bestämt ebb. Vi hade två "tidal crossings" dvs partier vi måste gå över när vattenståndet är lågt. Det är lågt vattenstånd ungefär var 12:e timme och vattennivån är ungefär 3 meter högre när det är flod (högvatten). Dessa partier gav en extra krydda åt leden samt en utmaning åt oss vandrare. Vi kom fram i god tid men det tog ändå ca 45 minuter att korssa havsviken som var full av snäckskal.

 

Awaroa Inlet som vi korsade vid lågvatten

Vi vandrade vidare i lugn takt och pausade vid några stränder. Trots att vädret var ok, blev det inget solsken som prognosen utlovat. Vi har fått lära oss att man bara kan lita på den nya zeeländska väderprognosen ungefär en dag framåt, därefter kan det bli vad som helst. :) Detta beror förståss på att Nya Zeeland är mitt ute i havet och vädret kan ändras snabbt och oberäkneligt ute vid kusten.

 

Efter fem timmars vandring kom vi fram till vår ändpunkt Totaranui. Här lade vi oss ner i gräset och vilade oss i ett par timmar innan vi tog en båttaxi tillbaka till Marahau och vår sovvagn. Under dessa dagar blev saldot ca 6 km paddling och 33 km vandring, inte så illa! Vi fick också användning av vår första hjälpväska p.g.a. blåsor på fötterna, tack Ida Dahl! :)

Abel Tasman var en trevlig upplevelse men om man bortser från stränderna var det en helt vanlig "bushwalk". Våra bilder visar förstås höjdpunkterna, men det fanns också etapper som inte bjöd på någonting sevärt. Kanske var våra förväntningar lite för höga p.g.a all reklam och publicitet Abel Tasman fått under de senaste åren. Eller är det så att vi bara blir "kranttoari" med tiden? :) Abel Tasman får vitsordet 7,5/10.

Samma kväll (9 november) körde vi till Kaiteriteri, en liten by vid havet, ca 10 km från Marahau. Vi blev positivt överraskade på morgonen när vi vaknade. Det soliga och varma vädret, som hade haft semester dagen innan, var tillbaka! Vi tillbringade en stor del av dagen vid stranden, gick upp till en fin utsiktspunt samt åkte lite "Flying fox" dvs linbana. Det var den varmaste dagen hittills under vår tid på Nya Zeeland.

Kaiteriteri, eller som vi brukar säga Pönteriteri...

Barnen är friska när de leker! :)

Bilder från de senaste dagarna finns här:
Abel Tasman - http://goo.gl/qSI4Lg
Kaiteriteri - http://goo.gl/KtJBhb

F&T

Morjens Southern Island!

Följande inlägg blir ett multikulturellt inlägg. Eftersom vi träffat många andra backpackers här som inte förstår varken svenska eller äkta Tärjädialekt (sant!), inte heller Kokkola elder Nedervetil dialekte, så vi känner att vi vill hjälpa dem på traven lite...

We wish to dedicate this post to our new beloved friends! :)

We arrived at Picton on the southern island after a bumpy ride out on the sea. The views over the Cook Strait were magnificient! The weather seemed to be warmer than what we were used to on the northern islnd. The ever-blowing wind seemed to chase us anyhow. Picton was a cosy village surrounded by mountains. We started planning our activities for the next few days.

Vi anlände till Picton och södra ön efter en guppig båttur ute på havet. Vyn över sundet (även kallat Cook Strait) var fantastisk! Vädret verkade också vara varmare än på norra ön, trots vinden som alltid verkar förfölja oss. Picton var en riktit mysig by omringad av berg. Väl framme började vi planera våra närmaste dagar.

View from the Cook Strait ferry

The result of our planning session was a drive west next morning. We had ordered great weather for the day so we spent the whole day hiking at Queen Charlotte Track, which we had read many positive things about. Well, actually Frida had read, Thomas was just sort of playing along... Those who like to hike the full track are more or less forced to take a water-taxi from Picton, or alternatively walk the 71 km track back and forth. We skipped the water-taxi and after a long, winding, steep and narrow road did we arrive at the first of the two spots where the road crossed the hiking track. Thomas jumped of and started hiking, whareas Frida preferred to move the car to the second crossing, spent some quality time at a beachhotel by herself, isn't that fair?! 

 

Kvoten av vad vi dividerat fram blev att vi nästa dag körde västerut från Picton. Vi hade beställt strålande väder för hela dagen eftersom dagen spenderades längs Queen Charlotte Track, som vi läst så mycket gott om. Eller egentligen var det Frida som hade läst, Thomas var bara med...  Vill man gå hela leden är man så gott som tvungen att ta båttaxi från Picton, eller alternativt gå den 71 km långa vandringsleden fram och tillbaka. Hur som haver skippade vi båttaxin och efter en lång, krokig, brant och smal väg kom vi fram till den första av de två punkterna där vägen korssade leden. Thomas hoppade av och började vandra, medan Frida föredrog att ta bilen till korsningspunkt nummer två och ta det lungt vid ett strandhotell längre fram, rättvist eller hur!?

Die Wandering anfangen mit eine Klettrung auf die Berge zu einen Ausblickpunkte, und was kan Ich (Thomas) sagen, WUNDERBAR! I möchte sagen, die schöneste Ausblicken Ich habe in Neue Zeelandia geseht! Sie müssen alle Bilde in die Gallerie gegucken!!

Vandringen började med en klättring upp till utsiktspunkt, och vad annat kan jag (Thomas) säga än WAU! Jag skulle vilja påstå att det var de hittils vackraste utsikterna på Nya Zeeland! Ni MÅSTE kolla in alla bilder i bildgalleriet i slutet av inlägget!

Blau Wasser @ QCT

Die wanderung geht weiter in den Bergerück mit schöne ausblicken über die Queen Charlotte Sound. Das Wasser seit blau, blau wie in die Bilde man macht als ein 7-Jahrige Kind mit ein blau See, gelb Beach und ein gelb toll Sonne! :) Man könnte auch Picton und die (ferries) gesehen. In die gleiche Zeit wann Thomas macht die bergeklettrung hatte Frida etwas French Fries und ein Glas Riesling gekauft, und Sonnenbathen. Hmm... (Frida: Es ist nicht nötig zu (Plague) sich selbst wann man ins Fehrien sind).

 

Vandringen fortsatte upp och ner längs en bergsrygg med utsikter ut över Queen Charlotte Sound. Vattnet var blått, lika blått som det brukade vara när man som 7-åring med färgpennor ritade ett blått hav, en gul strand och en glad sol! Man kunde bl.a. se Picton och färjorna som var på väg mot norra ön. Samtidigt som Thomas flåsade upp för kullarna hade Frida beställt lite franskisar och ett glas Riesling vittvin och satt och solade...  (Frida: Hä er domt ti plååg si sjölv tå a er på semester...:) )

Nach 10 km kommte Ich (Thomas) zu die andere Punkte wo die Wege geht züruck die Track, wo Frida kommte gegen mich. Wir fahrte zusammen weiter zirca 8 km (hin und zuruck) aber diese Teile (was) nicht so schön wie die Erste. (Frida: So Typical... :) ) Wir haben nicht Google Translate benutzen, nur was in die Schule gelehrnt. Hoffentlich haben sie einen toll Lesen gehabt und uns verstehen! :)

Efter 10 km kom jag (Thomas) ut till korsningspunkten där Frida mötte mig. Vi fortsatte tillsammans ca 8 km (tur-retur) men detta parti var inte alls lika belönande som den första delen (Frida: tyyypiskt... :) )

 

Queen Charlotte Track

 

Aprés un jour formidable, on a conduit a Havelock, et la on a fait une soup d´onion trés bonne!

Depuis quelques semaine on a rencontre´ des personnes trés gentilles. Ils habitent a Havelock et apres le petit dejeuner on a couru la bas pour dit bonjour.  C´ était amusant!

Efter en fin dag körde vi till byn Havelock, tog in på en camping och tillrädde en fantastisk löksoppa.

För några veckor sedan träffade vi två mycket vänliga husvagnssemestrare från Havelock. Vi bestämde oss för att söka upp dem på morgonen när vi vaknade. Endast 200 meter från vårt övernattningsställe fick vi syn på deras husvagn, det blev ett trevligt återseende :)

On the route to our next destination, Nelson, did we take a short detour to Cable Bay where we spent most of the day. Our intention was to hike up to a viewpoint, but we got lost and found ourselves in a sheep pasture. That was also fun, so it didn't matter that much!

På vägen fram till vår nästa destination, Nelson, tog vi en avstickare till Cable Bay. Här kom vi att tillbringa största delen av dagen. Vi planerade gå upp till en utsiktsplats men gick fel väg och hamnade i en fårhage. Det var också trevligt så det gjorde inte så mycket! 

Cable Bay

Nelson welcomed us with a lovely beaches, hills and hillside houses. To celebrate that we had lived for a whole month in a campervan did we book two nights at a B&B via AirBnB. What a feeling, sleeping in a real bed, taking a shower whenever you want! Thomas opinion was anyhow 'home sweet home', and he had some serious thoughts of going back to sleep in the car... :) The house was on a hill with views over a park and the sea could be seen far in the distance. We were served breakfast in the morning and the host couple helped us with planning our days in the Nelson area.
We visited the Nelson wednesday market the following day, whereafter we strolled around in the city. Before bedtime did we take a short run down to the sea and upp over the hills. We spent our last few hours in Nelson planning our hikingadventure in Abel Tasman national park. How this turned out, keep your eyes open for our next post! 

Nelson välkomnade oss med en vacker strand, höga dalar och vackra sluttningshus. För att fira att vi nu bott en hel månad i en paketbil bokade vi in oss till ett bed and breakfast genom airbnb. Vilken härlig känsla att sova i en riktig säng och få gå i duschen när man vill! Huset låg uppe på en kulle med vy över en park och långt borta i fjärran kunde man se havet. Vi blev bjudna på morgonmål och värdparet hjälpte oss med att planera våra dagar i Nelson.
Nästa dag tog vi oss till Nelsons Wednesday-market, sedan strövade vi omkring i stan och innan sovdags sprang vi en joggingtur ner till havet och längs krokiga, höga dalar utanför stan. Under våra sista timmar i Nelson planerade vi vårt vandrinsäventyr i Abel Tasman national park. Hur detta gick till kan ni läsa i nästa inlägg!

Bilder:

Ferry to southern island / Färjan till södra ön - http://goo.gl/l81ZZc

Queen Charlotte Track - http://goo.gl/LucokN
Cable Bay -  http://goo.gl/DpxcXN
 
Frida & Thomas

ps. "Morjens" is from Swedish dialect and means "Hello!"

 

Resrutt Whanganui - Wellington och en båtutfärd

Då var det igen dags att rista ner några korta memoarer från den gångna veckan...

OBS! Det går nu att skriva kommentarer i slutet av inläggen genom att trycka på kommentarer samt välja 'namn' eller 'anonymt' (ingen inloggning)!

Tisdagen 29 oktober fortsatte vi vår färd söderut från camping platsen i Koitiata. Efter att ha kört ett par timmar kom vi fram till Queen Elizabeth Park nära Paraparaumu. Det var ett vackert grönområde och vädret var perfekt så vi bestämde oss för att spendera hela eftermiddagen där. Vi festade till det med en gourmet picknick, inklusive plättar med sylt och grädde. Vi konstaterade att det kändes skönt att ligga i lä, njuta av vädret och inte göra någonting. Vi vill dedikera detta inlägg åt alla våra läsare som är hemma och sliter, kämpa på! :)

Strax innan solnedgången tog vi en kort promenad längs stranden före vi fortsatte till Porirua.

Nästa morgon gjorde Thomas en morgonläng upp på ett berg - Colonial Knob. Det var lite över 400 meter att klättra upp och belöningen blev fina vyer ut över lanskapet.

Vi hade egentligen tänkt köra allt ner till huvudstaden Wellington, men istället blev det en omväg till sydöstra delen av nordön. Det var en slingrande och brant väg över bergen före vi kom fram till 'Putangirua Pinnacles' där vi övernattade. Nästa morgon vaknade vi till häftigt regnväder och moder jords försök att ruska omkull vårt hem. Lyckligtvis lugnade hon ner sig aningen, men det var mycket hårda vindar den dagen. Det fick vi uppleva bl.a. vid Cape Pallister fyren som vi besökte.

Uppe vid fyren

På vägen tillbaka fick vi syn på en sälkoloni ute vid havet. Sälarna hade vilopaus på stranden och vi kunde ta oss riktigt nära dem!

Vi åkte tillbaka till vårt campingområde och tog en promenad till 'Putangirua Pinnacles'. PP var höga, spetsiga sten och grusblandade block som också kan ses i Lord of the Rings - "The return of the King".

Putangirua Pinnacles

Legolas vid "The pinnacles"

Samma kväll kom vi fram den lilla byn Martinborough. Området är känt för sina viner, så vi bestämde oss för att göra en miniprovning på Micro Wine Bar. Vi bjöds på fem olika vitviner från regionens vingårdar samt en god ostbricka, nam!

Nästa dag konstaterade vi att oceanien hade konverterat till november. Snart 2½ månader sedan vi lämnade Finland, tiden går fort när man har bråttom, som man brukar säga... På förmiddagen besökte vi två vingårdar i byn och fick smaka lite på deras viner. Pinot Noir rödvin var specialitén för området. Vi åt lunch på en av vingårdarna och njöt av lugnet.

På kvällen anlände vi till vårt ursprungliga mål, Wellington. Vi inledde faktiskt vår visit med att bada lite bastu i stadens simhall! Eller kanske man istället borde kalla för ett "värmerum", eftersom temperaturen låg kring 50-60 grader. Människorna sprang ut och in, såg ut som om de just sprungit maraton, medan vi satt och försökte få värme i fötterna. Lite svettiga blev vi till sist, så det får duga! Efter bastun hann vi ännu köra upp till Victoria peak, som bjöd oss på en vy över staden och havet.

Kvällsvy från Mount Victoria lookout

Följande dag gjorde vi ett kort besök till en "farmers market" samt 'Wellington Botanical Garden'. Eftermiddagen spenderades på museét 'Te papa'. För två inte så muséum intresserade finländare var detta dock en riktigt trevlig upplevelse eftersom museet bjöd på lite extra finesser, exempelvis intressanta filmer och jordbävningsrum! På kvällen hann vi också äta tapas med tyskarna Sarah och David som vi träffade uppe i Auckand. Det blev en sehr gemütlich Abend med mycket skratt och berättelser från två olika vägar genom Nya Zeelands norra ö! :) Sarah and David, we´ll see you on Christmas eve, by latest!

Morgonen därpå besökte vi en marknad tillsammans med våra tyska vänner, där fick vi  smaka på olika produkter av lokala producenter... och förstås samlade vi på oss massvis med frukter inför den kommande veckan. Fler än två nätter blev det inte i Wellington eftersom vi gjorde ett snabbt beslut och hoppade på färjan över till södra ön. I skrivande stund (3:e november) sitter vi och ser ut över havet och bergen på södra ön... och i nästa episod av 'Hur man slipper nettast' fortsätter äventyret mot nya betesmarker (tänk mörk trailer röst för att komma in i rätt stämning). De flesta lokalingar vi mött på har beskrivit södra ön som ännu vackrare och mer intressant än norra ön. Förhoppningsvis uppfylls våra förväntningar!

Vi har nu ränsat norra ön på en hel del äventyr och sevärdheter. Vår plan är att återvända till norra ön någongång efter årskiftet och besöka östkusten. En resrutt från de gångna dagarna samt en grov skiss över hur vi sicksackat genom norra ön finns nedan.

Resrutt 30 oktober - 03 november, ca 470 km fick vår Nissan arbeta under dessa dagar!

800 km med hyrbil, 250 km busstour, 2350 km egen bil = 3400 km på norra ön!

Flera bilder kan ni se i Picasa gallerierna nedan:

Queen Elizabeth Park & Porirua - http://goo.gl/TCqLV9
Cape Palliser & Martinborough - http://goo.gl/FTPI25
Wellington -  http://goo.gl/zKvbts

PS. Kom ihåg att det nu går att kommentera utan inloggning! :)

Frida & Thomas